lollo presenterar:

Usch.
Jag kör på med mitt gnäll.
Allt är verkligen skit nu.
Till och med min tröst (längst ner) funkade inte.
Åt helvete med allt!

Ägnade gårdagskvällen åt att göra GBK-läxa.
Kan man ha mer tråkigt?
Ramade in rutförstorningen också.
Så nu är fanskapet klart.
Men blev lite bättre sen.
Ett långt telefonsamtal kan göra mycket.
Visserligen beror det ju på vem som man pratar med.
Jaja.

Den här dagen har ialla fall inte varit bättre än.
Har klippt gräset.
Och ska åka till Lunda om typ en timme.
Ska kolla Våla-Skuttunge.
Frustrerande.

Det finns inte så mycket att säga.
Ialla fall inte mer än att jag bör nog aldrig ha förhoppningar om någonting, någonsin.
Man tror en sak, och det känns så jäkla bra.
Men vad får man för det?
Ingenting!
Inte positivt ialla fall.
Ett knäckt självförtroende är det som blir kvar.
Och med det så kommer man inte långt.
Så då kan man ju lika gärna bara skita i allt.
Ge upp helt enkelt.

För jag vet, jag vet.
Jag vet sånt som inte dom vet.
Men egentligen vet dom också.
Vill kanske bara inte inse.
Nä, usch!
Jävla skit!

Just nu vill man bara lägga sig ner och dö.
Bara slippa det här.
Det svider som bara den.
Och jag kan inget göra mer än att se på.
Se mig själv ge upp det som jag älskar mest av allt.
Det gör ont.
Men kanske en sån smäll som man måste ta någon gång?
Jag vet inte.

Just som man tror att vinden har vänt.
Då är man tillbaka på ruta ett igen.
Och det orkar man inte hur många gånger som helst.
Men än så länge har jag klarat det många gånger.
Och, för att låta lite halvpoetisk, hjärtat säger att jag måste klara fler gånger ändå.

Nu väntar fotbollstittande i Ullfors.
Herrarna spelar.
Det får bli min tröst för idag.

Undra om man kan skriva en sång till sig själv?
Jag tror jag ska prova, det kan ju aldrig slå fel.
Hoppas jag.

Ja.
Nu är mitt liv slut.
Nästan ialla fall.
Tillbaka på ruta ett.
Och framme vid slutet.
Lite ironiskt nog undrar jag hur detta ska sluta.
När fan började det?

Nej, nu ska jag gå och skriva en sång.
Till en flicka.
Som inte är glad.
Resultatet får ni kankse imorgon.

Jag är inte en av dom.
Jag är någon annan.
Bara för att jag har gjort en massa annat skit i sommar så har allt blivit så fel.
Känns som allt kommer gå åt helvete.

Givetvis är det ju inte endast mitt problem.
Eller fel.
Men min personlighet är sån som tar åt sig, även av små saker.
Spelar ingen roll vad för nåt.

Just nu vill jag bara bort.
Bort till Götet eller Norrtälje eller vad fan som helst!
Bort härifrån iallafall.
Saknar den gamla goa tiden.

Den tid då alla var med alla.
Den tid då ingen va så kall som man är nu.
Den tid då jag var lycklig.
Den tid då jag kände mig betydelsefull för någon annan.

Den tiden är inte nu.
Och jag vet inte när den senast va.
Helt ärligt orkar jag inte bry mig om det.
Men den tiden var guld för mig.

Självklart hjälper det inte att sitta här och klaga en lördagskväll.
Det tror jag inte iallafall.
Men det får mig att känna mig friare.
Alla jävla ord får försvinna.

Allting kan ju inte heller vara som det alltid vart.
Saker och ting måste ju förändras.
Men vi behöver väl inte förändras?
Vi kan väl vara dom som vi är endå?

Antar att vi kan det.
Men endå inte.
Antar att livet är orättvist.
Och egentligen har jag nog det jävkligt bra endå.

Hääärligt!
Vädret alltså.

Ägnade förmiddagen åt att klippa gräs.
Det var långt eftersom det har regnat lite på sista tiden.
Och gissa om det var broms?!
Det hela slutade med att jag gick och satte på mig långbyxor...

Helt ärligt vet jag inte vad jag ska skriva.
Känner mig så jävla trött på allting.
Mätt på livet liksom.
Som om man gjort allting redan.
Men det har jag ju inte så jag förstår inte riktigt.

Vill bort härifrån nu!
Vart som helst, bara slippa all skit.
Hoppas verkligen att kryssningen blir av!!

Nej, nu måste jag rycka upp mig och gå ut.
Gräset är fortfarande långt i trädgården.
Klipparn ska startas igen!
Och den lär ju inte göra det av sig själv.