lollo presenterar:

Det finns inte så mycket att säga.
Ialla fall inte mer än att jag bör nog aldrig ha förhoppningar om någonting, någonsin.
Man tror en sak, och det känns så jäkla bra.
Men vad får man för det?
Ingenting!
Inte positivt ialla fall.
Ett knäckt självförtroende är det som blir kvar.
Och med det så kommer man inte långt.
Så då kan man ju lika gärna bara skita i allt.
Ge upp helt enkelt.

För jag vet, jag vet.
Jag vet sånt som inte dom vet.
Men egentligen vet dom också.
Vill kanske bara inte inse.
Nä, usch!
Jävla skit!

Just nu vill man bara lägga sig ner och dö.
Bara slippa det här.
Det svider som bara den.
Och jag kan inget göra mer än att se på.
Se mig själv ge upp det som jag älskar mest av allt.
Det gör ont.
Men kanske en sån smäll som man måste ta någon gång?
Jag vet inte.

Just som man tror att vinden har vänt.
Då är man tillbaka på ruta ett igen.
Och det orkar man inte hur många gånger som helst.
Men än så länge har jag klarat det många gånger.
Och, för att låta lite halvpoetisk, hjärtat säger att jag måste klara fler gånger ändå.

Nu väntar fotbollstittande i Ullfors.
Herrarna spelar.
Det får bli min tröst för idag.